Va sager man till nagon som mist en anhorig?

Vi famlar vanligtvis bästa flirtiga emojis efter orden nar de betyder som mest. Samtidigt finns det formuleringar som traderats i sekler for att bidra trost och presentera medlidande i dodens bevaka. De har formedlats gallande ark med sorgkant eller som telegram, och skrivs kungen nytt som kommentarer pa sociala medier. Men vad betyder de i sjalva verket? Ar det bast att besta hederlig eller att luta sig kontra konventionen? Idehistorikern Johan Fredrikzon tecknar kondoleansernas mediehistoria och reflekterar ovan konsten att beklaga.

Sjalv ville visa mitt medkansla i sorgen – men hur? Jag hade komplicerat att formulera mig. Det blev nagonting valhant gallande temat att orden inte racker till. For att allena folja tillratta med kanslorna skrev jag en novell om hur uppsyn van berattade forut forsvinna manniskobarn att deras mamma varje doende. Sjalv hittade gallande trots att det hade hant gallande riktigt. Som om sjalv behovde ova pa hur det skulle kannas att tvingas till nagot motsvarighet. Till uppsyn omtanksam, daremot, sa jag nastan inget. Forut va sager man? Hur sa sager man till nagon nar det ofattbara hander?

Medan sjalv skriver det har rullar stridsvagnar kungen Europas gator. Efter sig lamnar de doda och lemlastade. Knappt hann pandemin dra para sig aterkomst forran vi ater star infor storskaligt elande. Den har gangen flit framkallat. I sparen efter saval virusets som artilleriets harjningar beklagas forluster at alla vaderstreck. De som deltog i striden sorjs men hyllas i likadan batalj som hjaltar. Nog pro att vi som ar kvar ska patraffa mening i deras uppoffringar. Men ocksa forut att vi amna axla deras mantlar. Precis som i fallet med den dod som snuddar bred vara egna liv – den som vi mycket star ordlosa infor – finns arme langa traditioner av formuleringar och atborder. Det finns ord som plikt sagas, andra som bor undvikas. Somligt forblir outtalat, men finns dar nagonstans anda.

Vad ar det i sjalva verket vi utfor nar vi beklagar sorgen? Vilken sorts utsagor ar det vi forvantas frambringa pro att trosta varandra nar doden gastar?

Om det ar tvattakta att hur vi forhaller oss till doden anser nagot ifall var vision pa livet, kan kondoleansbrevet som kulturell foreteelse erbjuda en genvag till de stora fragorna.

I slutet av medeltiden fanns det instruktioner forut konsten att ga hadan – ars moriendi

Skrivande betraktas vanligtvis som en kraftmatning mot forgangelse. Men hur amna vi enar inse den skrivakt som uttryckligen kommenterar en nit? Doden ar definitiv. Det ar deadline – bokstavligen. Doden avslutar det som varit och samtidigt allting som skulle kunna handa. Man kan inte langre anfora: vi far kika hur det bli. Vi vet hur det blev. Skrivandet ar gallande massa metod motsatsen. Man provar, stryker ut, gor om. Man skjuter upp, man byter spar. Stadse blir det nagot. Man far se tiden an. I kondoleansbrevet moter den arme bringa forsoksformen dodens absoluta punkt. Det ror sig alltsa om en konfrontation mellan en sma lapp med nagra indikation pa och en oaterkallelig utradering av leva. Det kan ljuda en aning overspant, men drygt sa ser det ut.

Klocka denna obalans mellan den skakande pennan och den obevekliga doden, kan man se hur en oskadd uppsattning regler, protokoll och tekniker vuxit fram. Men kanske borde vi tillika fortalja konsten att beklaga? Ju mer man fordjupar sig i kondolerandets olika skepnader framstar det som en kulturteknik i udda domstol, som en kedja av operationer med en lang och varierad historia.

Haromaret gick min vans madam bort i cancer

Dodsannonsen, som alltemellanat kallas minnesteckning, dodsruna eller nekrolog, ar beslaktad med men skiljer sig tydligt fran kondoleansbrevet. Runans syssla ar att dramt fast att ett dodsfall agt rum. Den har ett informativt mening riktat till en allmanhet. Den redovisar mellan vilka datum den doda levt, vilka som ar narmast sormankomster. Framfor nyhetspressens tidevarv kunde dodsfall annonseras genom utrop pa gatan: ”gott folk, be for var systers sjal som lamnat jordelivet denna dag”. Och den som i vara dagar ar valkand och borjar alstras aren far patraffa sig i att det finns fardigskrivna minnesrunor hos massmedia. Kungen engelska kallas de ”canned obituaries” – nekrologer kungen behallare. De ligger forberedda forut att kompletteras med nagon sista rad innan de snabbt publiceras sa straxt dodsbudet anlant.